Jag har ett problem. Och det problemet heter Amanda Sjöstedt.
Jag har såna väldiga problem med att TÄNKA MIG FÖR. Jag jobbar på det..men det är svårt. För jag jobbar samtidigt med tusentals andra saker som jag försöker blir bättre på. Kanske vore det enklare om jag tar ett problem i taget. Och börjar med det här att lära mig tänka mig för..
Det är nog smartast. Och EFTER det så kan jag ta tag i allt det andra. Mitt huvud är fullt med grejer jag gör fel, grejer jag gör dåligt och grejer jag vill bli bättre på. Det är ju det enda jag går rundor och tänker på nu för tiden! Att jag måste bli bra. MEN JAG ÄR JU REDAN BRA. Klart att det fortfarande finns saker jag måste bättra mig med, men det funkar inte att göra allting på en och samma gång som jag gör nu. Mitt huvud kommer sprängas om jag fortsätter såhär. Inte konstigt att jag får ångest och bryter ihop titt som tätt.
Så alltså, från och med imorgon börjar jag ta tag i det här med att tänka mig för, och SEDAN tar jag tag i det andra. Bättre att göra en "to do- lista" eller något i den stilen istället, så slipper jag gå rundor och tänka på allting hela tiden.

Haha, tänk att jag kom fram till allt detta klockan tio en söndag kväll. Känns ju bra att jag iallafall kommit fram till NÅGOT. Och kanske beror det på att jag för bara nån timme sen satt och darrade, kramade en filt, grät och slängde min mobil i sängen. Och samtidigt som jag satt där så insåg jag hur himla patetisk jag är som tror att lilla jag verkligen kan klara av ALLT detta på en och samma gång. Om jag ska vara ärlig tror jag nog inte att någon människa alls klara det, haha. Nu ska jag strax sova, ska bara lugna ner mig ännu lite mer.
Kramis

Jag mår bra nu, och har äntligen börjat komma över det gamla nästan helt. Och det känns underbart, det kan jag lova er. Min resa till det här har vart lång och extremt jobbig men det har vart värt det, ååh va det har vart värt det. Det var först och främst Nicklas som fick mig att verkligen resa mig upp och ta tag i det där kaoset jag levde i, han fick mig att förstå att det är inte bra att leva så som jag gjorde. Innan jag träffade honom så lyssnade jag inte på någon, inte min familj, inte mina syskon och inte de få vänner jag hade kvar. Det de sa gick in genom ena örat och ut genom andra, och jag gjorde ingenting för att stoppa det.
Men så fort Nicklas sa något så lyssnade jag, och jag förstår fortfarande inte varför, men jag är jävligt glad att jag gjorde det. Han fick mig att knäcka de sista rakbladen och bara det var ett gigantiskt steg som gjorde ont i hela min kropp men ändå fick mig att känna mig lättad. När ångesten kom så tänkte jag på Nicklas och lät alltid bli att göra något dumt, för jag visste att han inte ville att jag skulle göra det. Jag kämpade mig igenom dagar i massor av ångest över skolan, ångest över att ingen lyssnade på mig, ångest över att jag inte hade rakbladen osv, men det gick över lite mer för var dag, och nu får jag nästan inte ångest alls. Klart att det fortfarande händer, men långt ifrån lika ofta som förut. Rakbladen tänker jag inte ens på längre och skolan funkar äntligen perfekt för mig. Jag har sagt upp kontakten med så gott som alla i Ystad och börjat lära mig att hantera mitt humör bättre än vad jag gjorde förr. Jag rymmer inte mer, tänker inte ens tanken, och har börjat komma mer och mer överens med mamma igen.
Jag och Nicklas blev tillsammans det 13 juli och har alltså vart tillsammans i lite mer än 2 månader nu. Det känns underbart och jag har aldrig mått bättre. Han stöttar mig genom ALLT, och står vid min sida HELA TIDEN. Han var med mig när jag skulle på soc möte och så fort jag är nervös eller osäker så förklarar han för mig att jag är stark och att jag kommer klara det. Det är starkt av honom att göra det, att han orkar med mig och att an fortfarande finns för mig. Kanske är det för att han ser att jag blir bättre och bättre och att han också vet att jag kommer bli ÄNNU bättre.

Det här med att må bra är som att gå ner i vikt, det händer inte på två sekunder, det tar tid. Och under tiden måste man bygga upp massvis med styrka och självkänsla och verkligen tro på sig själv och inse att man faktiskt klarar det, bara man fortsätter kämpa. Det är svårt, ja, men det funkar inte att ge upp när man kommit halvvägs. För vad vill du egentligen helst? Vara fast i ett svart hål där du hatar allt och alla och till och med dig själv, eller vara fri i en värld där du kan må bra utan att ha en massa grejer som trycker inne i huvudet? Tänk på saken, och när du kommit fram till vad DU vill så ta tag i saken. Antingen ligger du kvar i gropen med ångest upp över huvudet, eller så tar du och börjar klättra upp därifrån.
Styrkekramar till folket.

Sitter hemma hos mormor i Sjöbo och tittar på tv. Känns så mysigt att vara här, det var ett tag sen. Fast ändå så känns det lite osäkert att vara borta från min trygghet där hemma. Men det gör inte så jättemycket så länge jag inte tänker på det, vilket jag bara gjorde lite igår precis när jag kommit hit. Nu är jag än en gång på jämn nivå i mitt humör(trots den skumma drömmen jag hade inatt som fick mig på skumt humör direkt när jag vaknade). Humöret kommer nog hålla sig såhär resten av helgen nu med och strax ska jag med mormor och handla tomater (y).
Igår åt jag Statoil lunch med Nicklas och när han lämna mig på skolan igen sa han "Följ nu inte med några fula gubbar och va snäll mot mormor och morfar". Så gulligt och snällt att han säger såna grejer, och faktiskt bryr dig. Klart jag vet att han bryr sig om mig, men man känner det litelite mer när han gör och säger såna grejer liksom. Och det är en av de finaste grejerna jag vet, när man verkligen känner hur omtyckt och älskad man är. De är underbart.
Nu ska jag gå och borsta mina tänder, hoppas alla har det grymt.
Kramen <3

Har spenderat de senaste fem dagarna med Nicklas och de flesta av nätterna har han sovit här med. Nu känns det svårt att vara ensam och jag känner mig en aning förvirrad och har ont i magen (med det är förmodligen inte pga detta, men ändå). Nu ligger jag i sängen och ska titta på Mean Girls, en film där Lindsay Lohan faktiskt är friskt och fin. Nu är hon ju enbart ett vrak, och om det inte vart så att det var hennes egna fel så hade jag tyckt synd om henne.
Imorn ska jag till mormor i Sjöbo och längtar jääättemycket. Det ska bli mysigt. Att vara ensam idag är nog bara bra för mig. Jag älskar att vara med Nicklas, men ibland behöver man vara ensam med. För att liksom lugna ner sig lite. Och imorn ska han och jag träffas på lunchen och äta tillsammans och sen efter skolan drar jag till mormor och morfar. Härligt härligt.
Kramen.

Känner att jag behöver skriva av mig lite om just..Harry Potter. JK Rowling. Hermione Granger. Ron Weasley. Luna Lovegood. Min lilla magikälla.
När jag var liten så var jag galen i Harry Potter och hade värsta HP-febern haha, men det där svalnade efter några år och jag började istället tycka att Harry Potter var töntigt och meningslöst, barnsligt osv osv.
Men när jag och Ronja bodde i Eksjö tillsammans så bestämde vi oss för att se alla Harry- filmerna och deras värld blev vår värld, och deras magi fyllde varenda dag i den låsta världen vi levde i. Jag började än en gång älskar Harry Potter och den där lilla flickan inom mig vakna upp och jag satt än en gång och blundade hårt när jag såg första filmen och Hagrid, Harry, Ron, Malfoy och Fang gick in i den förbjudna skogen och hittade den döda enhörningen.
Vi började gråta när Dobby dog och hedrade honom genom att leka husalf i flera dagar efter det att vi sett filmen, vi ropade till av förfäran när Dumbledore dog och började nästan gråta när Snape dog och vi äntligen förstod hur underbar han faktiskt är.
Harry Potter böckerna och filmerna fanns där hos mig när jag mådde som helst och fick mig att fortsätta orka och må bra, och nu för tiden när jag öppnar en Harry- bok eller ser någon av filmerna så är det som att magin kommer över mig likt ett glitterregn en september natt.

Nu ska jag och Nicklas snart burra ner oss i sängen och titta på De Vises Sten och åh va jag älskar att ha min pojke hos mig, finaste Nicklas. Älskar älskar älskar. Att hålla om honom mitt i natten är en av de bästa sakerna som finns.
Kram.

Livet är bra, underbart till och med.
Idag var jag med på idrotten för nästan första gången på ungefär två år. Det känns...stort, enormt och jag känner mig totalt oövervinnelig. När man stått ut med att bli kallad fet och ful gång på gång varje dag, fått stå ut med alla idiotiska blickar bara för att alla andra vart smalare så tröttnar man till sist. Och då vill man inte vara med på idrotten längre, vill inte byta om, duscha efter idrotten osv. Det är jobbigt. Men idag klarade jag det. Det gick bra, och jag är stolt över mig själv. Det kanske är svårt för andra att förstå hur stort det här egentligen är för mig, men det känns verkligen underbart.
Nicklas är ensam hemma tills på torsdag så var med han hela dagen idag och vi tittade på Johan Falk, åt rulltårta, drack kaffe och tittade på Bert. Vår humor är ju underbar haha. Och imorn ska vi titta på Harry Potter :D
Nu ligger jag i min mysiga säng och visserligen hatar jag att vara ensam men ikväll har jag konstigt nog inte något emot det, vilket också känns bra. Ikväll somnar jag till Pelle Svanslös och med ett leende på läpparna.

Jag är som jag är och kanske är det så att alla andra accepterar det, men inte jag. Jag vill inte vara jobbig, dryg och tjatig. Jag vill inte vara stimmig, barnslig och irriterande. Och jag vill inte må dåligt! VARFÖR MÅR JAG ENS DÅLIGT? Jag har ingenting, absolut ingenting att må dåligt för. Inte längre. Det jag mår dåligt för är ju det gamla, och vad finns det för mening med att vara ledsen över det nu? Svar: ingen jävla mening alls, så fuck it.
Snart kommer Nicklas hit och egentligen skulle jag gått ner i byn och handlat cola innan han kommer, men jag orkar inte resa mig. Ligger i sängen klädd i trosor och Nicklas t shirt och har ruffsigt hår. Funderar på att starta datorn igen och fortsätta titta lite på Vänner. Ja, det borde jag nog göra. Det är nog det smartaste.
Hoppas alla är gladare än mig, kram. (också lite tuffa rymd bilder)

Äh, rubriken säger allt. Haha, palla.