Dagen..dagen har varit underbart underbar. Trots att det egentligen inte hänt något speciellt så har jag haft det bra. Inte tänkt, inte gråtit, inte vart ledsen. Jag har vart deppig, såklart. Men inte lika mycket som i fredags och igår. Kanske beror det på att jag var med killen som gör mig lycklig.. Såna små grejer som att pilla i hans hår, pussa han på kinden, titta på honom...det gör mig glad, får mig att le. Imorn ska Anci ringa till någon soc chef i Ystad och jag ska ringa en annan chef. Man kan ju hoppas att vi iallafall får ut något av det.. För jag vill verkligen inte flytta hem. De kan ju inte låta mig flytta hem när det är som det är hemma! Det borde dom ju själv fatta tycker man ju. Men nä, bevisligen inte.. Och det gör mig så IRRITERAD & LEDSEN. För man gör fan inte så. Om de säger till mig att jag ska få flytta hem och jag så gott som springer ut från rummet och börjar gråta...borde de inte förstå att de kanske borde vänta ett tag till isåfall? De vill ju ha en POSITIV reaktion, inte en NEGATIV. Eller hur? Jag förstår mig inte på dom och undrar om jag någonsin kommer göra det. Mamma, pappa och Carro säger att när jag blir vuxen så kommer jag att förstå att de har rätt. MEN DE HAR JU INTE RÄTT. Det är inte bara som jag säger utan det är som jag VET. Jag känner mig själv bättre än någon annan och att jag säger att om jag flytta hem blir det som förr igen, det är inte som jag "har bestämt mig för" eller som att jag "hotar dom". Utan det är FAKTA. För de måste förstå vad de gör med mig, de måste förstå hur JAG fungerar. För jag har förändrats sedan jag bodde hemma hos dom. Jag fungerar inte på samma sätt längre, inte över huvudtaget. Men det förstår ju SJÄLVKLART inte dom. Nejdå...för dom lyssnar inte. För dom är fast i sin bubbla. Och i den bubblan är Amanda 5 år och det går att prata med henne och hon bara håller med.
Men jag är trött på att HÅLLA MED, trött på att GÖRA SOM ALLA VILL, trött på att LYSSNA på folk som INTE lyssnar på MIG, trött på att FÖRSÖKA göra något åt något som det inte ens går att göra något åt, trött på att KÄMPA för något JAG inte vill, trött på att göra ALLT för DERAS SKULL. Jag är förbannad och besviken och ledsen. Så nu ska jag titta på Monsters Inc. Hoppas ni människor har det bättre än jag.. :/ pohaj

"Du bryr dig inte om mig mera, och det har tagit mig så hårt.
Du kan väl aldrig acceptera att någonting är svårt.. Jag vill ha en egen måne."
Det hade jag..en egen måne. Min och mammas plats. Vill vara där. Min och mammas måne. Lägga mig under täcken och låta sjärnstoftet regna över mig, klättra upp för repstegen som hänger på månens kant och klättrar upp. På månen finns allt som man vill ska finnas där. Och det man inte vill ska finnas behöver inte finnas. På månen är jag fri..

Vill bara somna.. Somna i min sköna säng. Slippa drömmar. Slippa att vakna 1000 ggr under natten. Vill bara sova. Sova på riktigt. Jag orkar inte tankar. Det här är för jobbigt. Had blockat mamma, pappa, Carro och Liam från Facebook nu...och tagit bort mamma, pappa och Carros nummer från telefonen oxå. Det känns redan som om jag förlorat hela min familj... Spelar ingen roll om det är sant eller inte. För det KÄNNS så. Och det är känslan som sårar..

Orkar inte sova.. Tänker på de ljusa sakerna i livet och skriver om något som gör mig glad istället, det är väl bra?
Igår, efter soc mötet, så åkte jag till Lönsboda och träffade Nicke. Vi gick rundor. Satte oss vid vattentornet på en bänk och pratade. Jag grät. Pratade, grät, pratade, pratade, pratade. Om jag inte träffat han igår..om han inte kramat mig, tröstat mig, tagit hand om mig...då hade allt vart mycket värre. JAG hade vart mycket värre. Jag klarade inte av att vara ensam igår, och Nicklas såg till så att jag slapp. I såna tillfällen känner man sig...speciell. Jag behöver människor som honom. Människor som lyssnar och förstår. Jag vet att om han kunnat så hade han fixat mina problem direkt, men nu kan han inte det. Och de som KAN fixa mina problem lägger inte ner energi på det. Bryr sig inte. Säger bara att allt kommer ordna sig när jag kommer hem till mina föräldrar. Jag önskar att jag kunde vara med Nicklas hela tiden, för när jag är med honom slipper jag vara ensam, slipper hantera alla tankarna ensam, slipper klara mig själv när ångesten kommer. Det är skönt. Underbart. Han kanske har rätt, jag kanske förtjänar bättre än det som alla andra ger mig. Kanske. Men varför får jag då inte bättre...? Om det nu är det jag förtjänar...
Don't worry about a thing, becouse every little thing is gonna be alright...

Jag har testat att blogga förr, det brukar inte bli så intressant men aja. Hej ! Igår fick jag ett besked som de flesta nog ser som "bra". Men nej, jag ser inget som helst bra med det här faktiskt. Socialen vill att jag ska flytta till min mamma i augusti, jag förstår iiiingenting! De kan inte göra så! Jag kan inte bo hemma hos mamma eller pappa, det går inte. Det funkar inte. Jag kommer inte klara det. Inte NU! För mindre än ett halvår sedan bodde jag på behandlingshem, jag håller fortfarande på att liksom "vänja mig" vid allt. Jag är inte REDO att flytta hem. Det kanske låter lite töntigt men det är jag inte. Verkligen inte. Allt är uppochner nu. Kaos. Total kaos i mitt huvud. Vet inte vad jag ska göra. Vet inte var jag ska bli av. Vet inte hur jag ska göra. Vet inte någonting. Mitt huvud kan inte hantera detta...för mycket på en och samma gång. Jag måste skriva för att kunna leva, men jag är så trött på att min röst aldrig blir hörd! Jävligt trött på det faktiskt. Så därför gör jag en blogg istället..det kanske gör min röst mer hörd? Man kan ju alltid hoppas.
Nu ska jag gå på toa & sedan ska jag bädda ner mig i min supersköna sääääng!

Och imorn bär det av till Lönsboda typ tio på morgonen...jag kommer vara en zombie, jag lovar! Ska träffa Linus och Nicklas och följa med dom för att typ trimma Nickes bil eller nått sånt dära grejs. Så länge jag slipper vara ensam så är jag glad jao. Natti folk ! :D