Igårkväll när jag messade med Nicklas så insåg jag ett par grejer som jag trott att jag insett förut, men bevisligen inte. 1) Det fungerar inte att lägga över alla mina problem på andra människor, ibland måste man bita sig i tungan, ta ett djupt andetag och i värsta fall gå och gråta ut för sig själv. MEN INTE FÖR ALLA ANDRA HEEEELA TIDEN. 2) Om jag accepterar att jag mår dåligt de dagar jag gör det så får jag skylla mig själv. 3) Det hjälper inte att bara sitta still och vänta på att problemen ska lösa sig själva, man får faktiskt ta tag i det innan det går för långt just pga att man bara suttit. 4) Jag sätter alldeles för stor press på vissa människor (Nicklas i detta fallet) och är alldeles för på helahela tiden, stressar honom och lämnar aldrig space. Det funkar inte att jag gör så längre!

Jag vet att jag sagt det massvis med gånger - att jag ska ta tag i mitt liv och bättras på riktigt för en gångs skull. Men det är nog först nu det verkligen gått in i huvudet och jag fattar. Så därför ger jag mig själv en sista (hoppas ju på att det inte ska behövas fler gällande detta) chans och reser mig upp än en gång. För jag kan om jag vill. Det vet jag ju.
Jag är starkare än många andra, annars hade jag inte stått här idag. Och problem löser INTE sig själv. Så nu tar jag och tar tag i dom, för ingen annan kan ju göra det åt mig.