Igår efter skolan så mötte jag upp Rebecca, Nicklas mamma, och deras nya hund Rex och vi gick och handlade och sedan mötte vi Jossan vid bussen. Vi gick hela vägen hem till Nicklas och det var hur skönt som helst att liksom bara gå! Och speciellt med Rex som ser ut som ett lejon, fast svart också. Nicklas kom med hem lagom tills vi var hemma och vi lagade mat, åt och sedan körde vi och hämtade en säng som Jossan köpt. Den var rund och resten av kvällen spenderade vi med att hjälpa henne med den och sen dricka kaffe och titta på tv.
Jag trivs så otroligt bra hemma hos Nicklas, Rebecca och Jossan. För mig är hemma där Nicklas är. Jag tänkte på det igår, och det är rätt jobbigt egentligen. Att jag inte känner mig hemma någon annanstans, för jag kan ju liksom inte hänga efter Nicklas hela tiden (mer än vad jag redan gör alltså haha). Och klart jag trivs hos Anci och Håkan, verkligen, självklart gör jag det. Men det som gör mig ledsen är att detta är en fosterfamilj, en familj jag aldrig kommer bli en del av på samma sätt som i ens egen familj liksom.
Och min egen familj trivs jag inte hos, emellanåt tänker jag inte ens de som min familj och skäms så mycket över det, för det känns så elakt att tänka så. Men det är inget jag kan hjälpa.
Nicklas är min familj, den jag älskar och den som alltid finns hos mig. Och ja, det kanske inte är så bra att jag bara har han och hans familj, men för tillfället orkar jag inte försöka leta upp var min plats är osv. För jag har det bra som jag har det och det mesta brukar lösa sig själv, och om det inte gör det ber jag om hjälp så att det gör det.