Gårdagen spenderades hemma hos Nicklas med att ominstallera min dator, titta på Bert och en film om en blondie tjej som går med i militären.
Sedan gick vi en extremt lång skogspromenad med Rex och det kändes som om hela världen var vår. När man går sådär, helt ensam i skogen med någon man tycker så mycket om, så vill man aldrig därifrån. Det känns så bra. Att vara mitt i ingenstans, gå runt hela skogen, vandra bland miljontals löv, hitta stubbar med smileys på och älgarnas morötter. För med honom är allt bra. Allt är perfekt och underbart. Och jag trivs så bra med det.

Sedan när vi kom hem till mig så var jag en gnällig och irriterad Amanda men Nicklas kramade mig, kittlade mig, fick mig att le och gjorde mig glad igen. Och när vi skulle sova och jag inte kunde slappna av(har börjat få problem med att kunna somna igen...) så lovade han mig att försöka hålla sig vaken tills jag somnat också kliade han mig på ryggen och pillade i mitt hår och jag somnade där, i hans famn, så himla underbart och fantastiskt. Och jag är så glad.
Han är den viktigaste biten i mitt pussel. Älskar dig gubben. (jag är bara din Amanda, glöm aldrig det<3)