Idag var jag på soc i Ystad igen. Det var ett möte där både jag, Anci, mamma, pappa, Carro, soc och de från Familje Forum var med. Så det kändes faktiskt rätt bra iallafall, gällande detdär att vi va allihopa alltså. För då kan jag säga mitt för en gångs skull, få ut allt. Och det fick jag också. Vilket kanske inte var så jätte uppskattat. Förstår inte meningen med deras tankesätt, orkar inte. Så jävla irriterande!!!! Men äh, inga dåliga besked iallafall, och så länge det inte är det så är jag glad. Jag är lycklig, jag njuter av livet och lever i nuet. Dag för dag kämpar jag, tänker mig för en extra gång och ännu en gång, gör mitt bästa hela tiden och gör allt jag kan. Jag jobbar verkligen på att bättras, och jag har verkligen kommit långt på vägen redan. Men trots det så är det flera tusentals mil kvar innan jag har fixats helt och håller. Jag har mycket i livet jag missat och förstört dessa åren, alldeles för mycket som jag behöver jobba ikapp och laga. Men jag fixar det. För denna gången har jag stöd och hjälp och helt underbara människor omkring mig. Det gör mig så glad.
Nicklas var med mig idag och satt utanför medan jag var inne på mötet och när jag blev förbannad och ledsen och gick ut därifrån så kramade Nicklas mig och jag lugnade ner mig lite och sedan sa han åt mig att gå in på mötet igen. "Du klarar det, det vet du" sa han. Åh, underbara människa. Det är ju tack vare dig jag klarar allt, älskling. Min fina mupp. Du är det bästa som hänt mig. Kramar i massor. <3

Nu har jag fixat på min byrå, tagit upp mina älskade böcker ur lådan och ställt dom ovanpå byrån istället. Dom ser så fina ut där, så ståtliga. Så underbara. Funderar även på att spika upp min tavla och air brush målningen som pappa målade till mig. Min dröm har alltid varit att ha ett rum där man blir fascinerad av att gå in. Jag vill ge folk intrycket att jag är en såndär varm mysig människa. Och om jag har ett rum med tomma väggar och alla grejer nerstoppade i en låda, hur ska jag då kunna visa vem jag är? Jag är tjejen som älskar musik, älskar att rita, skriva, måla och läsa. Jag är galen i Harry Potter och att fota. Jag vill verkligen ha en systemkamera, och en ordentlig dator och en mobil som man kan ta fina bilder med. Jag älskar att kramas och jag förr mig jag hela tiden, ett falskt leende som jag klistrade på för att inbilla alla att jag mådde bra. Nu för tiden ler jag nästan hela tiden, pga dessa underbara människor i min närhet som stöttar mig hela tiden. Jag vore ingenting utan dom. Helt fantastiska människor som tycker om mig för den jag är, tycker att jag är fin, förklarar för mig att jag är bra och att jag duger, och som verkligen bryr sig om mig. Jag är så lycklig här och nu. Detta är livet. Är det här livet har varit hela tiden? Är det bara jag som vart på fel ställe förut? Lite så känns det iallafall.
Nu lyssnar jag på Elvis Presley och fortsätter städa mitt rum! :)

Jaha, här ligger jag i min säng och letar efter böcker som jag kan köpa/önska mig i present. Vill börja läsa igen, ordentligt. Vill ha alla Harry Potter böckerna, både på svenska och engelska. Jag vill ha Hungerspelen-böckerna på engelska. Det finns så mycket jag vill ha, så mycket jag vill läsa. För läsa är en del av mig. Jag samlar på det. Jag älskar att ha böcker, som är mina egna. Jag älskar att kunna säga att jag har läst den och den och den boken. Jag älskar det. Orden, meningarna, kapitlen, författarna. Det är underbart att smälta in i en bok, inte ha med något annat i världen att göra, utan det är bara en själv, i bokens värld.
När man mår dåligt är det en av de bästa grejerna man kan göra, försvinna ifrån världen en stund med en bok i handen.
Åh, kärlek i massor till böcker.

Idag blir det att dra till Liseberg med hela familjen Kvant haha. Senast jag var på Liseberg var när jag var liten och då åkte jag inte så jättemycket för att jag var för liten och rädd för det mesta. Det enda jag verkligen minns är att det var pirat tema och att det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv på den tiden.
Hoppas att idag också blir rätt så bra iallafall, det tror jag säkert. Jag älskar karuseller, men oftast vill jag åka med någon jag tycker om, eller en kompis. Annars vill jag åka själv liksom. Men aja, det löser sig nog.
Nicklas ger igen mot mig idag genom att sova länge nu när jag tvingades gå upp tidigt haha. Alltid annars är det ju jag som får sovmorgon och han som måste upp tidigt. Så igår när vi messade så sa han att nu, äntligen, skulle han ge igen och sova länge, haha min lilla mupp.
Nä, nu måste jag klä på mig, haha det är ju en fördel om man ska åka nånstans liksom ;) ha det gött alla människor!

Känner mig inte alls lika peppad för skolan idag, har ingen aning om varför. Men äh, slutar vid två idag, så det kommer nog gå hur bra som helst idag med. Behöver ju bara gå på lektionerna, göra vad jag ska, och sen så kan jag åka hem och lägga mig igen. Yey.

Igår var första skoldagen, det gick hur bra som helst. Nicklas mamma och syster följde med mig och hjälpte mig hitta rätt. Jag pratade inte direkt med någon i klassen men när jag kom hem så snackade jag med några på Facebook sen på kvällen. Tror nog att det blir enklare idag, jag kommer förhoppningsvis inte vara HELT ensam iallafall. Och det känns hur bra som helst! Nu bär det snart av till bussen och det är dags att överleva andra dagen lika bra som jag överlevde den första! Taggad! :)
Det här kommer gå skitbra! Jag klarar det!

Idag skulle jag egentligen åkt till bup i Hässleholm ... Men nä, nu är tydligen hon sjuk, och det gör mig jävligt irriterad. Visst, jag vill inte dit, verkligen inte. Men nu hade jag ju faktiskt förberett mig & bestämt mig för att jag skulle klara av det! Och nu blir det inte av!! Det är otroligt irriterande kan jag berätta -.-
Idag får jag väl förhoppningsvis träffa Nicklas och då vet jag att alla dessa känslorna och tankarna som virvlar rundor i mitt huvud..dom kommer lugna ner sig och jag kommer bli lugn och känna mig trygg igen. Just nu är jag bara förvirrad, ledsen och vet inte vad jag ska göra. Jag har inte fått en riktig kram på flera dagar och känner mig så ensam :(
Det är en av de saker som jag hatar med mig själv, att jag alltid är så beroende av alla andra människor. Och aldrig kan försöka komma på något att göra själv.... När jag var liten så lekte jag ju själv osv osv. Vad är skillnaden från då och nu, bortsett från att jag inte LEKER nu?!
Det är ju inte så farligt att vara ensam, nu för tiden kan inget skada mig, inte ens när jag är ensam. Jag vet ju det, så varför känner jag mig så osäker och rädd hela tiden? Dumt ... :( men äh, det blir säkert bättre med tiden, det mesta brukar bli det.

Hur orkar vissa människor egentligen lägga ner energi på att GNÄLLA och BRÅKA? Vad tjänar det egentligen till? Hade jag vart förälder och haft mitt barn hemma över en helg, tre dagar, två nätter, så hade jag tagit vara på det, gjort det bästa av det och inte börjat gnälla/bråka/diskutera över småsaker. För det är ju inte värt det! Men det verkar det inte vara någon som förstår...tyvärr. Jag har bara gått här och väntat på att det ska bli bråk, har vart så rädd för att göra fel, HAR VERKLIGEN GJORT ALLT JAG KAN. Men tydligen blev det fel ändå. Pga att jag skrivit här på bloggen i fredags att "jag är den enda som försöker". Herre. Gud. Ursäkta, men vem tvingar dig läsa? Läser du min blogg så får du helt enkelt acceptera att det jag skriver är så som jag känner, min åsikt och saker som jag känner att jag måste få sagt helt enkelt. Gillar du inte det jag skriver så tycker jag att du kan sluta läsa på direkten faktiskt. För jag vill inte att någon ska komma och gnälla över grejer jag skrivit här, och att det ska bli BRÅK för att jag säger vad jag tycker och tänker. Vi har yttrandefrihet i det här landet, det hoppas jag att ni vet. Och den friheten kommer ni aldrig någonsin kunna ta ifrån mig. Det kanske är dags att börja förstå det nu, så slipper vi tusentals framtida bråk och onödiga diskussioner. Tack. Detta inlägget är riktat till några vissa personer, och dessa personer vet vilka de är så jaa.
Till slut så vill jag bara säga att fuck detta, går fan och lägger mig snart tror jag ..