Idag var jag på soc i Ystad igen. Det var ett möte där både jag, Anci, mamma, pappa, Carro, soc och de från Familje Forum var med. Så det kändes faktiskt rätt bra iallafall, gällande detdär att vi va allihopa alltså. För då kan jag säga mitt för en gångs skull, få ut allt. Och det fick jag också. Vilket kanske inte var så jätte uppskattat. Förstår inte meningen med deras tankesätt, orkar inte. Så jävla irriterande!!!! Men äh, inga dåliga besked iallafall, och så länge det inte är det så är jag glad. Jag är lycklig, jag njuter av livet och lever i nuet. Dag för dag kämpar jag, tänker mig för en extra gång och ännu en gång, gör mitt bästa hela tiden och gör allt jag kan. Jag jobbar verkligen på att bättras, och jag har verkligen kommit långt på vägen redan. Men trots det så är det flera tusentals mil kvar innan jag har fixats helt och håller. Jag har mycket i livet jag missat och förstört dessa åren, alldeles för mycket som jag behöver jobba ikapp och laga. Men jag fixar det. För denna gången har jag stöd och hjälp och helt underbara människor omkring mig. Det gör mig så glad.
Nicklas var med mig idag och satt utanför medan jag var inne på mötet och när jag blev förbannad och ledsen och gick ut därifrån så kramade Nicklas mig och jag lugnade ner mig lite och sedan sa han åt mig att gå in på mötet igen. "Du klarar det, det vet du" sa han. Åh, underbara människa. Det är ju tack vare dig jag klarar allt, älskling. Min fina mupp. Du är det bästa som hänt mig. Kramar i massor. <3