Är så trött på mig själv. Just saying. Orkar inte med att jag är så respektlös och idiotisk hela tiden. Måste sluta med det. Visst, jag har blivit en myyyycket bättre människa jämfört med hur jag var förr, men detta funkar inte. Jag måste bättra mig mer, men samtidigt så får jag inte förlora mig själv på vägen. Och det vet jag att jag inte kommer göra, men ändå. Vill inte vara rädd för att alla de som verkligen betyder nått för mig ska sluta tycka om mig.

Ärlighet varar längst, det är ju så det ska vara. Men varför känner jag mig då så misslyckad efter att berättat den enda grej jag inte ljugit om. Jag ville att det skulle vara bra att jag sa det, jag trodde jag var duktig som var ärlig. Men tydligen inte. Nu känner jag mig så enormt misslyckad och vet inte vad jag ska göra, har ingen aning om vad jag ska ta mig till. Håller på att bryta ihop totalt. Jag klarar inte detta. Jag försöker intala mig att jag gjorde rätt som var ärlig men samtidigt ångrar jag att jag ens sa något. Vissa grejer ska man inte säga.. Vissa hemligheterna ska man inte berätta helt enkelt. Klart man inte ska ljuga heller, men ändå. Jag orkar inte med mig själv.

Jävla idiot soc!!!! Vad är egentligen som de inte fattar??? Jag är inte fucking fem år, så de behöver inte behandla mig som om jag var det heller. Jag är snart femton år, jag vet hur jag känner, hur jag mår, vad som är bäst för mig och framförallt så vet jag hur jag fungerar! Men de fattar inte det!! Jag vill bara att de ska förstå hur jag menar. Att jag inte alls det vill att allt ska vara precis så som jag vill. Det enda jag vill är att stanna här och att allt ska fungera. Och det är ju precis det det gör, fungerar, fram tills de kommer och lägger sig i, får mig att må dåligt och förstör allt... Det är jobbigare än vad ni kan ana. Jag hatar dom så jävla mycket. Fan ta soc. Fan ta dom allihopa... Idioter. Jag klarar inte av dom mer. De bara förstör och får mig att må sämre ju, varför gör dom så??

Ligger i soffan och glor på Disney Channel. Är på lite bättre humör idag, och Disney gör ju en alltid glad. Rätt sjukt egentligen att det fanns en kille som liksom hette Walt Disney haha. Jaja, nu ska jag fortsätta glo. Höhö. Ha det skoj alla människor så bjuder jag på lite bilder också ;D

För en stund sen skrev jag ett inlägg här på bloggen där jag skrev hur bra jag haft det i helgen och om alla jag träffat. Men tog bort det inlägget nu. För vet ni vad? Jag har haft det bra när jag vart med mamma, inte annars. Människorna jag träffade... Va spelar det för roll? Jag TRÄFFADE dom, men jag UMGICKS inte med dom. Jag satt där. Jag fanns inte. Jag var osynlig. Jag bara satt där och längtade därifrån, hela tiden. Jag är trött på dom. Allihopa. Jag vill inte längre. Aldrig mer. Inte Ystad folk... Inte någonsin igen. Jag klarar inte det. Jag är inte en av dom längre, varför försöker jag synas bland människor som står med stängda ögon. Från och med nu har jag gett upp hoppet om varenda Ystad människa som jag en gång i tiden kallade min vän. Jag tänker inte säga förlåt, för vet ni vad? Ni förtjänar det. För det var såhär ni gjorde mot mig när jag bodde på behandlingshemmet, när jag bodde i Osby förra gången. När jag behövde er som mest lämnade ni mig ensam. Förstår ni hur mycket det sårade??? Men nu behöver jag er inte mer. Ni är inget i mina ögon mer. Hejdå.

Nicklas och Kevin...med er finns jag. Ni får mig att känna att jag för en gångs skull syns. Ni är så mycket mer på riktigt än vad någon annan människa någonsin vart mot mig innan. Jag tycker om er så mycket. Hade inte klarat detta utan er. Ni är underbara. Kramis <3

JAG FÅR STANNA. åh fatta glädjen. är helt överlycklig. HERREGUD.

Soc påstår att de förmodligen inte kan ha ett besked idag...men de måste förstå! Jag kan inte gå såhär fler dagar, jag klarar inte av det! Jag måste ha ett ordentligt besked, inget jävla hoppande fram och tillbaka för jag. kan. inte. hantera. det!!! Det är inte rättvist att jag ska behöva gå här dag in och dag ut och vara nervös, inte veta, vara rädd, vara ledsen, må skit. Jag har mått så så att det både räcker och blir över i mitt liv och behöver inte må så nått mer faktiskt! Nu börja det regna ute så jag funderar på att gå ut och försöka lugna ner mig...för nu kommer ångesten igen.

Har sovit huuuur bra som helst inatt, trots att jag vaknat typ 1000 gånger. Rätt konstigt egentligen ju, att jag ändå sovit bra. Men iallafall så har jag inte ens drömt. Har vart en drömlös, skön, lugn natt. Såå skönt. Ska snart orka mig upp ur sängen, klä på mig, äta frukost, läsa lite, fixa rummet och sedan förmodligen börja ringa soc. Jag struntar faktiskt i om han pratat med alla han ska prata med, för idag ska jag ha ett jävla besked. Jag är fortfarande nervös över vad han kommer säga, och får fortfarande ont i magen när jag tänker på det. Men idag ska jag vara stark, inga tårar, inte bryta ihop och sköta samtalet med Anders lugnt och moget. Jag klarar detta. Jag vet det!! Och inte bara för min skull, utan även för Nicklas. För det är ingen av oss som mår bra av det här. Fortsätter kämpa, ska vara stark nu. Jag vet, och alla andra vet också, att om det är NÅGOT jag är bra på, så är det att snacka haha. Jag är grym på att argumentera, diskutera osv osv. Detta kommer lösa sig. Inget att vara ledsen för, för jag kommer få ett bra besked. Jag känner det på mig.