Ligger i sängen och tittar på Monsters Inc och tänker på dig. Haha känner mig nästan lite töntig ibland..som tänker så otroligt mycket på dig. Är det bra eller dåligt?! Att tänka så mycket på dig alltså. Jag älskar våra dagar när vi bara ligger i sängen, håller om varann och tittar på massa gamla Disney- filmer. Det är helt underbart. Får mig att må bra, tänka bra tankar osv. Och även nu när allt känns otroligt jobbigt och svårt så räcker det bara att tänka på dig för att jag ska kunna känna iallafall lite hopp och känna att "jafan, jag klarar detta, jag är inte så ensam som jag tror". Det är sjukt hur en person kan förändra en annan så enormt. Nu ska jag fortsätta titta på filmen och somna till den. Myyyys! :**

Dagen..dagen har varit underbart underbar. Trots att det egentligen inte hänt något speciellt så har jag haft det bra. Inte tänkt, inte gråtit, inte vart ledsen. Jag har vart deppig, såklart. Men inte lika mycket som i fredags och igår. Kanske beror det på att jag var med killen som gör mig lycklig.. Såna små grejer som att pilla i hans hår, pussa han på kinden, titta på honom...det gör mig glad, får mig att le. Imorn ska Anci ringa till någon soc chef i Ystad och jag ska ringa en annan chef. Man kan ju hoppas att vi iallafall får ut något av det.. För jag vill verkligen inte flytta hem. De kan ju inte låta mig flytta hem när det är som det är hemma! Det borde dom ju själv fatta tycker man ju. Men nä, bevisligen inte.. Och det gör mig så IRRITERAD & LEDSEN. För man gör fan inte så. Om de säger till mig att jag ska få flytta hem och jag så gott som springer ut från rummet och börjar gråta...borde de inte förstå att de kanske borde vänta ett tag till isåfall? De vill ju ha en POSITIV reaktion, inte en NEGATIV. Eller hur? Jag förstår mig inte på dom och undrar om jag någonsin kommer göra det. Mamma, pappa och Carro säger att när jag blir vuxen så kommer jag att förstå att de har rätt. MEN DE HAR JU INTE RÄTT. Det är inte bara som jag säger utan det är som jag VET. Jag känner mig själv bättre än någon annan och att jag säger att om jag flytta hem blir det som förr igen, det är inte som jag "har bestämt mig för" eller som att jag "hotar dom". Utan det är FAKTA. För de måste förstå vad de gör med mig, de måste förstå hur JAG fungerar. För jag har förändrats sedan jag bodde hemma hos dom. Jag fungerar inte på samma sätt längre, inte över huvudtaget. Men det förstår ju SJÄLVKLART inte dom. Nejdå...för dom lyssnar inte. För dom är fast i sin bubbla. Och i den bubblan är Amanda 5 år och det går att prata med henne och hon bara håller med.
Men jag är trött på att HÅLLA MED, trött på att GÖRA SOM ALLA VILL, trött på att LYSSNA på folk som INTE lyssnar på MIG, trött på att FÖRSÖKA göra något åt något som det inte ens går att göra något åt, trött på att KÄMPA för något JAG inte vill, trött på att göra ALLT för DERAS SKULL. Jag är förbannad och besviken och ledsen. Så nu ska jag titta på Monsters Inc. Hoppas ni människor har det bättre än jag.. :/ pohaj