Är på bra humör idag med, det trodd jag faktiskt inte.. Att humöret skulle hålla i sig såhär länge efter allt som hänt nu. Bra att jag kan vara glad iallafall. Hur bra som helst till och med :D idag kommer Nicklas hit och jag tycker att han kan få äta lite av mina chips... För jag orkar inte äta dom själv haha. Och imorn ska jag till mamma och Nicke ska med och kanske Kevin med. Så jag slipper vara ensam. Är helt överlycklig. Hoppas nu ingenting förstör detta. För då kommer jag fan bryta ihop på riktigt. Men nä, jag behöver inte oroa mig. Inget dåligt kommer hända.. Inte nu när allt är bra. Inte nu när jag är glad. Nu ska allt fortsätta vara bra och i helgen ska jag bada i havet och skratta, vara mig själv till 1000% och liksom bara... Ta det lugnt. Vid havet kan jag alltid slappna av, vara mig själv. Eller ja, egentligen kan jag det överallt i närheten av vatten. Sjöar, åar, bäckar osv, men mest havet. Det är alltid nummer ett. Det är så gott som det enda jag längtar efter i Ystad just nu... :( Oxå saknar jag mamma och pappa med. Fast att jag inte vill så saknar jag dom ändå. Jag hatar att bråka med dom och sedan säga hejdå utan att reda ut det. Vi gör inte sånt... Eller ja, förr gjorde vi iallafall inte det. Men äh, spela roll. Vi har alla förändrats, fungerar på olika sätt. Det är nästan som att de inte känner mig längre. Och de ger mig inte en chans. De försöker inte lära känna mig heller liksom.. För de är fast i sin bubbla där allt är bra så länge jag flyttar hem. För det är lite så det känns som att de tänker. Men det är ju inte så! Jag har det bättre här, iallafall just nu. Jag vill inte flytta hem nu, inte detta året. Jag har alldeles för mycket här i Osby som jag inte vill förlora.. Alldeles för mycket som jag tycker om. Helt ärligt så har jag fler grejer/personer här uppe än vad jag har hemma i Skurup/Ystad. Det låter kanske konstigt men så är det.. Det enda jag har kvar i Ystad och Skurup är ju min familj... Men knappt det heller känns det ju som. Jag är trött på att det hela tiden ska kännas som att folk glider ifrån mig... Jag förtjänar inte det!! Jag har mått tillräckligt dåligt och tycker fan inte att jag ska behöva må mer dåligt nu! Faktiskt..
Jag hatar den jag var, men älskar den jag blivit. Med dessa människor som är runt mig nu så känner jag så mycket kärlek, på ett sätt jag aldrig känt hemma. Inte på det här viset. Jag känner mig trygg, säker, lugn och jag kan slappna av. Och vara mig själv. Precis som om jag är vid havet. Exakt en sån känsla är det. Det är skönt, att inte vara i Ystad och Skurup. Inte träffa alla människor jag träffa förr, att inte rymma, att inte skära mig, att inte vara den alla väljer i andrahand. Utan för en gångs skull så ser människor mig för den jag är, accepterar mig även om jag ar två olika strumpor eller färger som inte alls matchar överhuvudtaget. För en gångs skull slipper jag gå runt och tänka att jag måste vara perfekt. Jag vill inte vara perfekt längre, jag behöver inte vara det. Allt det pappa och Carro sa när jag var mindre om att "folk tycker inte om dig om du inte ser ordentlig ut". Så är det ju inte! De vänner jag har nu tycker om mig, trots att jag inte är perfekt. De bryr sig inte om mina strumpor, eller om jag har en för stor tjocktröja eller en av pappas gamla t shirt. De bryr sig inte om ifall mitt hår är ruffsigt eller om mina skor är smutsiga. Så, som sagt. MAN MÅSTE INTE VARA PERFEKT FÖR ATT BLI OMTYCKT. Jag förstår inte varför jag ens trodde på det ni sa....