Nu är jag på rätt så bra humör igen och hoppas att det håller i sig imorgon också! Jag har nyss duschat och orkar inte borsta mitt hår så det kommer förmodligen vara helt lockigt, men aja, det kan väl också vara lite gulligt ibland. Nu ska jag lägga mig i sängen och titta på Röjar- Ralf, messa lite med Nicklas och sedan somna till Trassel. TJALALA.
Pohaj :*

konstig bild... :s men aja.. :D

Jag vill inte vara rädd, men jag är det ändå. Rädd för att något ska hända. Rädd för att något ska förstöra mig igen. Jag kommer inte klara det, jag vill inte det.. Jag vill hålla mig borta från Ystad och Skurup just pga detta, för att jag inte vill förstöras. Men tyvärr måste jag åka till mamma ändå i helgen och jag är rädd för att göra det ensam.. Så jag hoppas att jag slipper det, göra det ensam alltså. För vad gör jag då? Den pyttelilla glädje jag samlat ihop nu dessa dagarna kommer försvinna igen. Och jag vill inte det. Jag vill inte vara hos mamma, jag vill inte vara hos pappa. Farmor, farfar och faster Lotta pratar jag inte med längre, mina mostrar känns som de enda jag har kvar, jag saknar mormor, jag saknar min kusin Alma... Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Allt jag vill är att vara glad och kunna vara mig själv. Och det är just det jag kan här. Men det verkar det inte vara någon som förstår...

Nyss pratat med hon där soc chefen.. Vet inte riktigt om det gick bra eller dåligt faktiskt. Nånstans mittemellan kanske. Jag förklarade hur jag mådde, hur jag tyckte, kände och tänkte. Förklarade varför jag inte vill bo hemma hos mamma/pappa och förklarade att jag inte var redo än. Men precis som med alla andra så kändes det inte precis som om hon hade något vettigare att säga än "mm, jaha, ja okej, jag förstår, aa". Är så trött på socialen nu. Verkligen. Finns det någon som verkligen verkligen verkligen lyssnar på en där?? För isåfall vill jag gärna träffa den personen TACK! Hoppas fan att allt löser sig.. :/

Idag kommer förmodligen bli en rätt så lat dag som kommer bestå av att ligga i min älskade säng och titta på film. Myyyys. Jag är trött som fan, så det får väl bli att sova några timmar sen också och kanske ringa den dära chefen på soc också. Om jag orkar. Känner mig lite överdrivet lat idag så får se om jag orkar göra någonting alls överhuvudtaget haha. Hoppas alla får en gryyym dag! :)

Drömde konstiga drömmar inatt med..drömde att jag hade flyttat hem, oxå var jag på rymmen och vägrade komma hem till mamma, men sedan kom jag på att jag glömt Börje, min nalle som jag haft sedan jag var liten, hemma hos mamma och cyklade hem för att hämta honom pga att han alltid är med på alla mina rymningar, var jag än flyttar, överallt. När jag då kom hem till mamma i drömmen så var där en massa poliser. En av poliserna som stod ute på gården sa till mig att jag inte skulle behöva sova hemma inatt för de trodde att jag skulle rymma igen isåfall. Mamma stod uppe i lägenheten och grät, när hon såg mig blev hon arg och när jag frågade efter Börje så skrek hon åt mig att hon hade gjort sig av med honom. Och så brast allt för mig och jag hotade mamma med att ta livet av mig om hon inte fixade fram Börje på direkten. Oxå sprang jag ut i trapphuset och mamma sprang efter, sedan vaknade jag. Och det första jag gjorde var att krama Börje och mådde direkt bättre.
Man kanske kan tycka att denna drömmen inte alls var speciellt obehaglig eller hemsk överhuvudtaget. "Herregud, det är bara en nalle", tänker nog de flesta. Men för mig har Börje alltid vart mer än bara en nalle. När jag var mindre så hade jag inte speciellt många vänner och då var det Börje som fick vara min vän. Alltid när jag vart ledsen har det vart Börje som fått trösta mig, när jag vart på rymmen så har Börje vart med mig, när jag har flyttat eller sovit borta hos helt främmande människor så har Börje också vart med. Så har det alltid varit och därför var det en rätt så jobbig dröm. För utan Börje...vem skulle då trösta mig? Vem skulle vara med mig hela tiden? Jag skulle vara ensam utan honom. Hur töntigt det än låter...

Gammal bild på Börje och mig haha <3