För en stund sen skrev jag ett inlägg här på bloggen där jag skrev hur bra jag haft det i helgen och om alla jag träffat. Men tog bort det inlägget nu. För vet ni vad? Jag har haft det bra när jag vart med mamma, inte annars. Människorna jag träffade... Va spelar det för roll? Jag TRÄFFADE dom, men jag UMGICKS inte med dom. Jag satt där. Jag fanns inte. Jag var osynlig. Jag bara satt där och längtade därifrån, hela tiden. Jag är trött på dom. Allihopa. Jag vill inte längre. Aldrig mer. Inte Ystad folk... Inte någonsin igen. Jag klarar inte det. Jag är inte en av dom längre, varför försöker jag synas bland människor som står med stängda ögon. Från och med nu har jag gett upp hoppet om varenda Ystad människa som jag en gång i tiden kallade min vän. Jag tänker inte säga förlåt, för vet ni vad? Ni förtjänar det. För det var såhär ni gjorde mot mig när jag bodde på behandlingshemmet, när jag bodde i Osby förra gången. När jag behövde er som mest lämnade ni mig ensam. Förstår ni hur mycket det sårade??? Men nu behöver jag er inte mer. Ni är inget i mina ögon mer. Hejdå.

Nicklas och Kevin...med er finns jag. Ni får mig att känna att jag för en gångs skull syns. Ni är så mycket mer på riktigt än vad någon annan människa någonsin vart mot mig innan. Jag tycker om er så mycket. Hade inte klarat detta utan er. Ni är underbara. Kramis <3