"Du bryr dig inte om mig mera, och det har tagit mig så hårt.
Du kan väl aldrig acceptera att någonting är svårt.. Jag vill ha en egen måne."
Det hade jag..en egen måne. Min och mammas plats. Vill vara där. Min och mammas måne. Lägga mig under täcken och låta sjärnstoftet regna över mig, klättra upp för repstegen som hänger på månens kant och klättrar upp. På månen finns allt som man vill ska finnas där. Och det man inte vill ska finnas behöver inte finnas. På månen är jag fri..

Vill bara somna.. Somna i min sköna säng. Slippa drömmar. Slippa att vakna 1000 ggr under natten. Vill bara sova. Sova på riktigt. Jag orkar inte tankar. Det här är för jobbigt. Had blockat mamma, pappa, Carro och Liam från Facebook nu...och tagit bort mamma, pappa och Carros nummer från telefonen oxå. Det känns redan som om jag förlorat hela min familj... Spelar ingen roll om det är sant eller inte. För det KÄNNS så. Och det är känslan som sårar..

Orkar inte sova.. Tänker på de ljusa sakerna i livet och skriver om något som gör mig glad istället, det är väl bra?
Igår, efter soc mötet, så åkte jag till Lönsboda och träffade Nicke. Vi gick rundor. Satte oss vid vattentornet på en bänk och pratade. Jag grät. Pratade, grät, pratade, pratade, pratade. Om jag inte träffat han igår..om han inte kramat mig, tröstat mig, tagit hand om mig...då hade allt vart mycket värre. JAG hade vart mycket värre. Jag klarade inte av att vara ensam igår, och Nicklas såg till så att jag slapp. I såna tillfällen känner man sig...speciell. Jag behöver människor som honom. Människor som lyssnar och förstår. Jag vet att om han kunnat så hade han fixat mina problem direkt, men nu kan han inte det. Och de som KAN fixa mina problem lägger inte ner energi på det. Bryr sig inte. Säger bara att allt kommer ordna sig när jag kommer hem till mina föräldrar. Jag önskar att jag kunde vara med Nicklas hela tiden, för när jag är med honom slipper jag vara ensam, slipper hantera alla tankarna ensam, slipper klara mig själv när ångesten kommer. Det är skönt. Underbart. Han kanske har rätt, jag kanske förtjänar bättre än det som alla andra ger mig. Kanske. Men varför får jag då inte bättre...? Om det nu är det jag förtjänar...
Don't worry about a thing, becouse every little thing is gonna be alright...

Jag har testat att blogga förr, det brukar inte bli så intressant men aja. Hej ! Igår fick jag ett besked som de flesta nog ser som "bra". Men nej, jag ser inget som helst bra med det här faktiskt. Socialen vill att jag ska flytta till min mamma i augusti, jag förstår iiiingenting! De kan inte göra så! Jag kan inte bo hemma hos mamma eller pappa, det går inte. Det funkar inte. Jag kommer inte klara det. Inte NU! För mindre än ett halvår sedan bodde jag på behandlingshem, jag håller fortfarande på att liksom "vänja mig" vid allt. Jag är inte REDO att flytta hem. Det kanske låter lite töntigt men det är jag inte. Verkligen inte. Allt är uppochner nu. Kaos. Total kaos i mitt huvud. Vet inte vad jag ska göra. Vet inte var jag ska bli av. Vet inte hur jag ska göra. Vet inte någonting. Mitt huvud kan inte hantera detta...för mycket på en och samma gång. Jag måste skriva för att kunna leva, men jag är så trött på att min röst aldrig blir hörd! Jävligt trött på det faktiskt. Så därför gör jag en blogg istället..det kanske gör min röst mer hörd? Man kan ju alltid hoppas.
Nu ska jag gå på toa & sedan ska jag bädda ner mig i min supersköna sääääng!

Och imorn bär det av till Lönsboda typ tio på morgonen...jag kommer vara en zombie, jag lovar! Ska träffa Linus och Nicklas och följa med dom för att typ trimma Nickes bil eller nått sånt dära grejs. Så länge jag slipper vara ensam så är jag glad jao. Natti folk ! :D