Sitter nu ute i solen och svettas som jag vet inte vad. Det är hur jävla varmt som helst. Ööhh döööör. Men ändå skönt. Fast värmen gör mig bara ännu mer sugen på att bada idag! Men vill inte bada ensam och har ju ingen att bada med :( Kanske kan få Nicklas att komma hit sen så kan vi köra o bada :D Hoppas det. Jag gillar att bada. Speciellt när det är sådär extremt varmt ute. I sån här värme saknar jag Turkiet. Fina Turkiet. När jag var mindre så åkte jag och mamma till Turkiet flera gånger, flera år i rad. Vissa år åkte vi dit två gånger på samma år. Vi åkte alltid till samma ställe. Side, en liten stad/by som jag blev förälskad i efter redan första gången. Jag minns en gång som jag, mamma och mormor var där. Vi var nere på stranden och mamma och mormor låg och solade och jag skulle gå på toa. Mamma förklarade för mig var toan fanns nånstans och jag gick dit. Jag var inte så gammal och var ville inte låsa toalett dörren för att jag var rädd för att bli inlåst. Så jag lät det vara olåst och sedan när jag skulle gå ut från toaletten så fick jag inte upp dörren. Jag var helt 100% säker på at jag inte låst och förstod inte hur jag inte kunde få upp dörren. Jag puttade det hårdaste jag kunde på dörren mb fick ändå inte upp den. Jag bankade på den och skrek på hjälp för att jag hörde att det var någon utanför, men ingen kom och hjälpte mig. Till sist så fick jag upp dörren. Jag grät och hjärtat bankade hårt och snabbt i bröstet. Jag torkade tårarna och sprang ner på stranden till mamma och mormor och låtsades som ingenting och berättade inte om händelsen förrän jag blev äldre. Varför vet jag inte.. Jag kanske skämdes. Ingen aning. Men efter den händelsen så hatade jag att låsa dörren när jag gick på toa så nästan alltid fick någon stå utanför, fram tills jag var rätt så mycket äldre. Haha, jag kommer aldrig glömma alla mina och mammas Turkiet resor. Jag saknar Side. Saknar Apollo templet, saknar solnedgångarna och havet, cafét som jag och mamma alltid satt på på kvällarna, restaurangen vi brukade äta på, armbanden som jag köpte flera 100 av och alla grejer som jag och mamma köpte. När jag var i Side så mådde jag verkligen bra. Vill verkligen åka dit igen. Men inte med mamma denna gången. Vill åka med någon annan.. Men vem skulle egentligen vilja åka med mig? Till ett annat land liksom. Det är ju knappt någon som pallar med mig här hemma i Sverige ju.. Haha.

Anci har pratat med hon dära chefen nu idag och jag ska oxå ringa henne om en stund och liksom berätta min historia, allt kommer lösa sig. Jag känner det nu. Haaapppyyyface. Hoppas på det bästa nu!! Hon chefen hade sagt till Anci att hon skulle prata med Anders, en av mina två socialsekreterare, när han kommer tillbaka från sin semester, och sedan ska vi förhoppningsvis ha ett möte om det och sedan får vi se hur det blir. Men jag är fortfarande rädd över att det inte kommer spela någon roll att vi pratat med henne, att det inte spelar någon roll att vi har ett möte eller att jag verkligen inte vill. Mamma och pappa påstår att jag är redo för att flytta hem, att de vet hur jag fungerar och att de KÄNNER MIG. Jag har förändrats och är inte längre samma Amanda. Jag fungerar på ett helt annat sätt och har förändrats grymt mycket. De känner inte mig längre. De skyller allt det här på mig för att jag rymde hemifrån från första början, men fattar de inte att de liksom fanns en anledning till att jag började rymma från första början... De tror att jag gjorde det för att få uppmärksamhet, och ja, delvis var det därför. Men VARFÖR ville jag ha uppmärksamhet tror ni?? Jo, för att jag kände mig osynlig, ingen lyssnade, ingen brydde sig. Och de är fortfarande likadana. DE har inte förändrats. Men det har jag. Och jag söker inte längre DERAS uppmärksamhet, för ingen som inte bryr sig kan hjälpa mig lösa mina problem. Det bara är så. Men de fattar ju tyvärr inte det, och då får de skylla sig själva om de inte får hem mig förrän jag är sådär 18 eller nått. Jag mår riktigt bra, för första gången i hela mitt liv. När jag bodde hos mamma och pappa mådde jag inte BRA. Det funkade, nätt och jämt, och jag vande mig vid bråken osv, trodde att det var normalt. Men nu har jag ju fattat att det inte är det minsta normalt över huvudtaget. Så som jag har det här hos Anci och Håkan är MYCKET mer normalt än så som jag hade det hos mamma och pappa. Och det är rätt så sjukt i och med att det liksom inte är "normalt" att bo i fosterfamilj..

Vädret är hur fint som helst idag, funderar på att dra ner till sjön lite senare och bada eller nått, får se. Men nu ska jag iallafall duscha och sen ska jag nog lägga mig i trädgården, lyssna på musik och läsa. Tänka glada tankar! Skriver mer sen :)

Jag har nyss vaknat ifrån världens oroligaste sömn.. Jag ar drömt skumma drömmar hela natten, och i vanliga fall brukar jag vakna flera ggr under nattens gång men inatt gjorde jag inte det, vaknade max typ 2-3 ggr eller något.
Inatt hade det vart en fördel om jag vaknat sådär 1000 ggr som i vanliga fall, för då hade jag sluppit att verkligen vara FAST i drömmarna. För det är en av de jobbigaste sakerna som finns, när man drömmer något man verkligen inte vill drömma och vill vakna men kan inte...det är hemskt, verkligen. Började nästan gråta nu när jag vaknade.. :/ Usch.. Jobbigt. Men aja, humöret blir förhoppningsvis bättre under dagen.
Idag ska Anci ringa till en av soc cheferna i Ystad och jag funderar på att ringa en annan, annars får Anci ringa han också. Hoppas att saker och ting löser sig nu... För jag vill inte gå rundor fler dagar och bara vara ledsen och rädd och helt okontaktbar. Jag går bara runt i mina tankar hela tiden, nu igen, och har inte pratat som vanligt med någon på flera dagar nu. Och det är INTE bra kan jag säga. Jag vill inte bli såhär igen, vill inte må såhär igen. Så detta MÅSTE fixas, annars vet jag inte vad jag gör... :/

Ligger i sängen och tittar på Monsters Inc och tänker på dig. Haha känner mig nästan lite töntig ibland..som tänker så otroligt mycket på dig. Är det bra eller dåligt?! Att tänka så mycket på dig alltså. Jag älskar våra dagar när vi bara ligger i sängen, håller om varann och tittar på massa gamla Disney- filmer. Det är helt underbart. Får mig att må bra, tänka bra tankar osv. Och även nu när allt känns otroligt jobbigt och svårt så räcker det bara att tänka på dig för att jag ska kunna känna iallafall lite hopp och känna att "jafan, jag klarar detta, jag är inte så ensam som jag tror". Det är sjukt hur en person kan förändra en annan så enormt. Nu ska jag fortsätta titta på filmen och somna till den. Myyyys! :**

Dagen..dagen har varit underbart underbar. Trots att det egentligen inte hänt något speciellt så har jag haft det bra. Inte tänkt, inte gråtit, inte vart ledsen. Jag har vart deppig, såklart. Men inte lika mycket som i fredags och igår. Kanske beror det på att jag var med killen som gör mig lycklig.. Såna små grejer som att pilla i hans hår, pussa han på kinden, titta på honom...det gör mig glad, får mig att le. Imorn ska Anci ringa till någon soc chef i Ystad och jag ska ringa en annan chef. Man kan ju hoppas att vi iallafall får ut något av det.. För jag vill verkligen inte flytta hem. De kan ju inte låta mig flytta hem när det är som det är hemma! Det borde dom ju själv fatta tycker man ju. Men nä, bevisligen inte.. Och det gör mig så IRRITERAD & LEDSEN. För man gör fan inte så. Om de säger till mig att jag ska få flytta hem och jag så gott som springer ut från rummet och börjar gråta...borde de inte förstå att de kanske borde vänta ett tag till isåfall? De vill ju ha en POSITIV reaktion, inte en NEGATIV. Eller hur? Jag förstår mig inte på dom och undrar om jag någonsin kommer göra det. Mamma, pappa och Carro säger att när jag blir vuxen så kommer jag att förstå att de har rätt. MEN DE HAR JU INTE RÄTT. Det är inte bara som jag säger utan det är som jag VET. Jag känner mig själv bättre än någon annan och att jag säger att om jag flytta hem blir det som förr igen, det är inte som jag "har bestämt mig för" eller som att jag "hotar dom". Utan det är FAKTA. För de måste förstå vad de gör med mig, de måste förstå hur JAG fungerar. För jag har förändrats sedan jag bodde hemma hos dom. Jag fungerar inte på samma sätt längre, inte över huvudtaget. Men det förstår ju SJÄLVKLART inte dom. Nejdå...för dom lyssnar inte. För dom är fast i sin bubbla. Och i den bubblan är Amanda 5 år och det går att prata med henne och hon bara håller med.
Men jag är trött på att HÅLLA MED, trött på att GÖRA SOM ALLA VILL, trött på att LYSSNA på folk som INTE lyssnar på MIG, trött på att FÖRSÖKA göra något åt något som det inte ens går att göra något åt, trött på att KÄMPA för något JAG inte vill, trött på att göra ALLT för DERAS SKULL. Jag är förbannad och besviken och ledsen. Så nu ska jag titta på Monsters Inc. Hoppas ni människor har det bättre än jag.. :/ pohaj

"Du bryr dig inte om mig mera, och det har tagit mig så hårt.
Du kan väl aldrig acceptera att någonting är svårt.. Jag vill ha en egen måne."
Det hade jag..en egen måne. Min och mammas plats. Vill vara där. Min och mammas måne. Lägga mig under täcken och låta sjärnstoftet regna över mig, klättra upp för repstegen som hänger på månens kant och klättrar upp. På månen finns allt som man vill ska finnas där. Och det man inte vill ska finnas behöver inte finnas. På månen är jag fri..

Vill bara somna.. Somna i min sköna säng. Slippa drömmar. Slippa att vakna 1000 ggr under natten. Vill bara sova. Sova på riktigt. Jag orkar inte tankar. Det här är för jobbigt. Had blockat mamma, pappa, Carro och Liam från Facebook nu...och tagit bort mamma, pappa och Carros nummer från telefonen oxå. Det känns redan som om jag förlorat hela min familj... Spelar ingen roll om det är sant eller inte. För det KÄNNS så. Och det är känslan som sårar..

Orkar inte sova.. Tänker på de ljusa sakerna i livet och skriver om något som gör mig glad istället, det är väl bra?
Igår, efter soc mötet, så åkte jag till Lönsboda och träffade Nicke. Vi gick rundor. Satte oss vid vattentornet på en bänk och pratade. Jag grät. Pratade, grät, pratade, pratade, pratade. Om jag inte träffat han igår..om han inte kramat mig, tröstat mig, tagit hand om mig...då hade allt vart mycket värre. JAG hade vart mycket värre. Jag klarade inte av att vara ensam igår, och Nicklas såg till så att jag slapp. I såna tillfällen känner man sig...speciell. Jag behöver människor som honom. Människor som lyssnar och förstår. Jag vet att om han kunnat så hade han fixat mina problem direkt, men nu kan han inte det. Och de som KAN fixa mina problem lägger inte ner energi på det. Bryr sig inte. Säger bara att allt kommer ordna sig när jag kommer hem till mina föräldrar. Jag önskar att jag kunde vara med Nicklas hela tiden, för när jag är med honom slipper jag vara ensam, slipper hantera alla tankarna ensam, slipper klara mig själv när ångesten kommer. Det är skönt. Underbart. Han kanske har rätt, jag kanske förtjänar bättre än det som alla andra ger mig. Kanske. Men varför får jag då inte bättre...? Om det nu är det jag förtjänar...
Don't worry about a thing, becouse every little thing is gonna be alright...