Nu har Nicklas åkt härifrån och jag är ensam igen. Men äter mackor och tittar på Vänner så det är rätt lugnt ändå, tror jag.
Jag ligger och tänker på det jag skrev här på bloggen igår och har kommit fram till att det nog inte spelar så stor roll egentligen, allt det där. Jag har Nicklas och är nöjd sol ffaan med det. Det finns ingen jag hellre skulle vilja ha som mitt Hemma. Han är allt för mig, och han är den bästa tryggheten en människa kan ha. Och jag är så glad att han är just MIN. Jag mår så underbart.
Och ja, visserligen mår jag rätt dåligt varje gången åker ifrån mig, men jag vet ju att det aldrig kommer dröja länge innan vi ses igen.

Fan va lycklig han gör mig! Haha. Jag skriver om honom helt sjukt mycket här på bloggen känns det som, men för tillfället bryr jag mig inte. Det är han hela mitt liv cirkulerat runt. Så då är det väl mestadels han bloggen får handla om också helt enkelt. Min vackra. Med det där leendet, de där ögonen, de där händerna, de där skrattet, den där rösten, den bästa på jorden. Jag älskar älskar älskar honom. Pussar i massor.

Imorse kom Nicklas och hämtade mig och vi åkte till Lönsboda. Det var kaos här hemma på morgonen så det var rätt skönt att komma bort. Egentligen hade jag nog behövt bara ligga och ta det lugnt tillsammans med Nicklas, men det får vi ta imorn istället.
Idag träffade vi Tobbe, fixade lite med a traktorn han sålde idag och sedan körde vi och lämnade den någonstans vid Halmstad tillsammans med Kevin och Lina.
Rätt bra dag, jag gillar ju att åka bil.. Och nu ligger Nicklas här bredvid mig och andas tungt och sover. Vet inte vad det är med mig. Jag brukar hata att vara vaken ensam när han är här.. Och visserligen gör jag det nu med men jag kan inte sova. Jag orkar inte. Och har för många tankar om att jag inte duger.

Det känns lite som att alla har en trygghet som jag inte har. Jag är i utkanten av allas liv liksom. Mamma har Jani och hans flickor, pappa har Carro och pojkarna, Anci och Håkan har Cecilia och sina egna barn och barnbarn osv, Nicklas har Rebecca och Jossan, mormor har morfar.. Osv osv. Så har tankarna gått i mitt huvud hur länge som helst nu.
För vem har jag?
Jo, Nicklas. Han är mitt "hemma". Det är med honom jag TRIVS, det är med honom jag är TRYGG. Utan honom vet jag varken ut eller in och jag är ensam. För jag känner mig hela tiden utanför. Förutom när jag är ensam med Nicklas alltså. Så fort man är med någon så märker man att "fan. Jag står här ensam". För jag har ju ingen annan än Nicklas! Det bara är så ju. Och visst, det räcker gott och väl för mig, men ändå. Jag älskar honom, och vill inget hellre än att vara med honom hela tiden. Men vad ska jag göra? Han vill ju inte vara med mig HELA TIDEN. Tyvärr. Och när han INTE kan vara med mig så är jag ett vrak. Och det skrämmer mig, det är sorgligt och idiotiskt. För det funkar inte att hänga upp så mycket på en person.(och det e väl typ det som e det enda negativa med att han e den enda jag har, att jag lägger alldeles för mycket på honom)

Det känns som om jag är i vägen när jag e mer andra än Nicklas.
Jag vill inte vara i vägen! Jag vill inte vara tråkig! Jag vill vara rolig och avslappnad som alla andra! Men jag kan ju inte. Jag är en osocial människa som inte alls snackar lika mycket som jag gjorde förr. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Nu ska jag nog försöka sova ändå, behövde nog bara skriva av mig lite. För så fort man försöker snacka med någon om detta så känns det inte som om personen lyssnar eller ens är intresserad. Så det är väl bättre att göra som förr och skriva istället för att prata så får det gå hur det går.
För vem bryr sig egentligen om mitt eländiga kaos? Till och med Nicke har ju tröttnat på att bry sig om det..

Godnatt.