När jag flyttade till Osby nu andra gången så lärde jag känna Kevin bara några dagar efter att jag kommit ut från behandlingshemmet. Vi blev rätt så bra vänner direkt och har varit det sedan dess, han fanns för mig när ingen annan gjorde det och stöttade mig igenom en period där jag mådde så otroligt dåligt. Han hjälpte mig.
Sedan lärde jag känna Nicke, Kevins kompis i Lönsboda, och det tog inte speciellt lång tid innan han och jag snackade så gott som varje dag. Han var snäll, ville lära känna mig, tycker om mig för den jag är. Kevin och Nicklas är de underbaraste människorna jag någonsin träffat, verkligen. De flesta andra vänner jag haft i mitt liv har lämnar mig efter ett tag, tröttnat på mig, tyckt att jag klagar för mycket på allt osv. Nicklas och Kevin förstår att det inte är som jag klagar, utan att det är att jag berättar hur jag mår. Gör min röst hörd. Jag brukar inte lita på människor, folk brukar inte kunna få mig på bra humör när jag mår dåligt. Men Kevin och Nicklas kan. Vad de än gör så kan jag inte låta bli att le. Är glad att jag har just de som vänner, för utan dom hade jag vart ett vrak nu, totalt trasig. Men de gjorde mig hel och hjälpte mig må bra igen. Min fina homie och min fina lilla pojke. Kramis på er

En bild säger mer än tusen ord.

Att ligga och titta på Disney film får mig alltid på bra humör. Idag blir det att titta på Wall-E. Bara för att jag aldrig sett hela den förr haha. Känns rätt sjukt i och med jag sett typ så gott som alla Disney filmer 1000 gånger haha. Ligger under täcket och känner än en gång att allt kanske kommer lösa sig till sist. Tjalala. Allt går, bara man vill det tillräckligt mycket :)

Ena sekunden känner man hopp, känner att man klarar det här.. Och sedan nästa sekund så förstörs allt av respektlösa idioter. Tycker att pappa kan låta bli att ringa mig om han inte ringer för att säga förlåt för allt jävla skit han sa i fredags. Jag vill höra honom säga FÖRLÅT, för det är något jag aldrig någonsin hört honom säga till mig. Och det gör mig besviken. Idag när jag vaknade så mådde jag iofs dåligt pga drömmarna, men kände ändå att idag kunde nog blir en rätt så bra dag... Men nejdå. Istället blir allt skit...allt blir jobbigt...allt rasar. Än en gång. Och jag är rädd. Rädd att det som inte får hända ska hända.. Jag klarar inte detta...kommer bryta ihop :'(

Sitter nu ute i solen och svettas som jag vet inte vad. Det är hur jävla varmt som helst. Ööhh döööör. Men ändå skönt. Fast värmen gör mig bara ännu mer sugen på att bada idag! Men vill inte bada ensam och har ju ingen att bada med :( Kanske kan få Nicklas att komma hit sen så kan vi köra o bada :D Hoppas det. Jag gillar att bada. Speciellt när det är sådär extremt varmt ute. I sån här värme saknar jag Turkiet. Fina Turkiet. När jag var mindre så åkte jag och mamma till Turkiet flera gånger, flera år i rad. Vissa år åkte vi dit två gånger på samma år. Vi åkte alltid till samma ställe. Side, en liten stad/by som jag blev förälskad i efter redan första gången. Jag minns en gång som jag, mamma och mormor var där. Vi var nere på stranden och mamma och mormor låg och solade och jag skulle gå på toa. Mamma förklarade för mig var toan fanns nånstans och jag gick dit. Jag var inte så gammal och var ville inte låsa toalett dörren för att jag var rädd för att bli inlåst. Så jag lät det vara olåst och sedan när jag skulle gå ut från toaletten så fick jag inte upp dörren. Jag var helt 100% säker på at jag inte låst och förstod inte hur jag inte kunde få upp dörren. Jag puttade det hårdaste jag kunde på dörren mb fick ändå inte upp den. Jag bankade på den och skrek på hjälp för att jag hörde att det var någon utanför, men ingen kom och hjälpte mig. Till sist så fick jag upp dörren. Jag grät och hjärtat bankade hårt och snabbt i bröstet. Jag torkade tårarna och sprang ner på stranden till mamma och mormor och låtsades som ingenting och berättade inte om händelsen förrän jag blev äldre. Varför vet jag inte.. Jag kanske skämdes. Ingen aning. Men efter den händelsen så hatade jag att låsa dörren när jag gick på toa så nästan alltid fick någon stå utanför, fram tills jag var rätt så mycket äldre. Haha, jag kommer aldrig glömma alla mina och mammas Turkiet resor. Jag saknar Side. Saknar Apollo templet, saknar solnedgångarna och havet, cafét som jag och mamma alltid satt på på kvällarna, restaurangen vi brukade äta på, armbanden som jag köpte flera 100 av och alla grejer som jag och mamma köpte. När jag var i Side så mådde jag verkligen bra. Vill verkligen åka dit igen. Men inte med mamma denna gången. Vill åka med någon annan.. Men vem skulle egentligen vilja åka med mig? Till ett annat land liksom. Det är ju knappt någon som pallar med mig här hemma i Sverige ju.. Haha.

Anci har pratat med hon dära chefen nu idag och jag ska oxå ringa henne om en stund och liksom berätta min historia, allt kommer lösa sig. Jag känner det nu. Haaapppyyyface. Hoppas på det bästa nu!! Hon chefen hade sagt till Anci att hon skulle prata med Anders, en av mina två socialsekreterare, när han kommer tillbaka från sin semester, och sedan ska vi förhoppningsvis ha ett möte om det och sedan får vi se hur det blir. Men jag är fortfarande rädd över att det inte kommer spela någon roll att vi pratat med henne, att det inte spelar någon roll att vi har ett möte eller att jag verkligen inte vill. Mamma och pappa påstår att jag är redo för att flytta hem, att de vet hur jag fungerar och att de KÄNNER MIG. Jag har förändrats och är inte längre samma Amanda. Jag fungerar på ett helt annat sätt och har förändrats grymt mycket. De känner inte mig längre. De skyller allt det här på mig för att jag rymde hemifrån från första början, men fattar de inte att de liksom fanns en anledning till att jag började rymma från första början... De tror att jag gjorde det för att få uppmärksamhet, och ja, delvis var det därför. Men VARFÖR ville jag ha uppmärksamhet tror ni?? Jo, för att jag kände mig osynlig, ingen lyssnade, ingen brydde sig. Och de är fortfarande likadana. DE har inte förändrats. Men det har jag. Och jag söker inte längre DERAS uppmärksamhet, för ingen som inte bryr sig kan hjälpa mig lösa mina problem. Det bara är så. Men de fattar ju tyvärr inte det, och då får de skylla sig själva om de inte får hem mig förrän jag är sådär 18 eller nått. Jag mår riktigt bra, för första gången i hela mitt liv. När jag bodde hos mamma och pappa mådde jag inte BRA. Det funkade, nätt och jämt, och jag vande mig vid bråken osv, trodde att det var normalt. Men nu har jag ju fattat att det inte är det minsta normalt över huvudtaget. Så som jag har det här hos Anci och Håkan är MYCKET mer normalt än så som jag hade det hos mamma och pappa. Och det är rätt så sjukt i och med att det liksom inte är "normalt" att bo i fosterfamilj..

Vädret är hur fint som helst idag, funderar på att dra ner till sjön lite senare och bada eller nått, får se. Men nu ska jag iallafall duscha och sen ska jag nog lägga mig i trädgården, lyssna på musik och läsa. Tänka glada tankar! Skriver mer sen :)

Jag har nyss vaknat ifrån världens oroligaste sömn.. Jag ar drömt skumma drömmar hela natten, och i vanliga fall brukar jag vakna flera ggr under nattens gång men inatt gjorde jag inte det, vaknade max typ 2-3 ggr eller något.
Inatt hade det vart en fördel om jag vaknat sådär 1000 ggr som i vanliga fall, för då hade jag sluppit att verkligen vara FAST i drömmarna. För det är en av de jobbigaste sakerna som finns, när man drömmer något man verkligen inte vill drömma och vill vakna men kan inte...det är hemskt, verkligen. Började nästan gråta nu när jag vaknade.. :/ Usch.. Jobbigt. Men aja, humöret blir förhoppningsvis bättre under dagen.
Idag ska Anci ringa till en av soc cheferna i Ystad och jag funderar på att ringa en annan, annars får Anci ringa han också. Hoppas att saker och ting löser sig nu... För jag vill inte gå rundor fler dagar och bara vara ledsen och rädd och helt okontaktbar. Jag går bara runt i mina tankar hela tiden, nu igen, och har inte pratat som vanligt med någon på flera dagar nu. Och det är INTE bra kan jag säga. Jag vill inte bli såhär igen, vill inte må såhär igen. Så detta MÅSTE fixas, annars vet jag inte vad jag gör... :/

Ligger i sängen och tittar på Monsters Inc och tänker på dig. Haha känner mig nästan lite töntig ibland..som tänker så otroligt mycket på dig. Är det bra eller dåligt?! Att tänka så mycket på dig alltså. Jag älskar våra dagar när vi bara ligger i sängen, håller om varann och tittar på massa gamla Disney- filmer. Det är helt underbart. Får mig att må bra, tänka bra tankar osv. Och även nu när allt känns otroligt jobbigt och svårt så räcker det bara att tänka på dig för att jag ska kunna känna iallafall lite hopp och känna att "jafan, jag klarar detta, jag är inte så ensam som jag tror". Det är sjukt hur en person kan förändra en annan så enormt. Nu ska jag fortsätta titta på filmen och somna till den. Myyyys! :**