Jag mår bra nu, och har äntligen börjat komma över det gamla nästan helt. Och det känns underbart, det kan jag lova er. Min resa till det här har vart lång och extremt jobbig men det har vart värt det, ååh va det har vart värt det. Det var först och främst Nicklas som fick mig att verkligen resa mig upp och ta tag i det där kaoset jag levde i, han fick mig att förstå att det är inte bra att leva så som jag gjorde. Innan jag träffade honom så lyssnade jag inte på någon, inte min familj, inte mina syskon och inte de få vänner jag hade kvar. Det de sa gick in genom ena örat och ut genom andra, och jag gjorde ingenting för att stoppa det.
Men så fort Nicklas sa något så lyssnade jag, och jag förstår fortfarande inte varför, men jag är jävligt glad att jag gjorde det. Han fick mig att knäcka de sista rakbladen och bara det var ett gigantiskt steg som gjorde ont i hela min kropp men ändå fick mig att känna mig lättad. När ångesten kom så tänkte jag på Nicklas och lät alltid bli att göra något dumt, för jag visste att han inte ville att jag skulle göra det. Jag kämpade mig igenom dagar i massor av ångest över skolan, ångest över att ingen lyssnade på mig, ångest över att jag inte hade rakbladen osv, men det gick över lite mer för var dag, och nu får jag nästan inte ångest alls. Klart att det fortfarande händer, men långt ifrån lika ofta som förut. Rakbladen tänker jag inte ens på längre och skolan funkar äntligen perfekt för mig. Jag har sagt upp kontakten med så gott som alla i Ystad och börjat lära mig att hantera mitt humör bättre än vad jag gjorde förr. Jag rymmer inte mer, tänker inte ens tanken, och har börjat komma mer och mer överens med mamma igen.
Jag och Nicklas blev tillsammans det 13 juli och har alltså vart tillsammans i lite mer än 2 månader nu. Det känns underbart och jag har aldrig mått bättre. Han stöttar mig genom ALLT, och står vid min sida HELA TIDEN. Han var med mig när jag skulle på soc möte och så fort jag är nervös eller osäker så förklarar han för mig att jag är stark och att jag kommer klara det. Det är starkt av honom att göra det, att han orkar med mig och att an fortfarande finns för mig. Kanske är det för att han ser att jag blir bättre och bättre och att han också vet att jag kommer bli ÄNNU bättre.

Det här med att må bra är som att gå ner i vikt, det händer inte på två sekunder, det tar tid. Och under tiden måste man bygga upp massvis med styrka och självkänsla och verkligen tro på sig själv och inse att man faktiskt klarar det, bara man fortsätter kämpa. Det är svårt, ja, men det funkar inte att ge upp när man kommit halvvägs. För vad vill du egentligen helst? Vara fast i ett svart hål där du hatar allt och alla och till och med dig själv, eller vara fri i en värld där du kan må bra utan att ha en massa grejer som trycker inne i huvudet? Tänk på saken, och när du kommit fram till vad DU vill så ta tag i saken. Antingen ligger du kvar i gropen med ångest upp över huvudet, eller så tar du och börjar klättra upp därifrån.
Styrkekramar till folket.

Sitter hemma hos mormor i Sjöbo och tittar på tv. Känns så mysigt att vara här, det var ett tag sen. Fast ändå så känns det lite osäkert att vara borta från min trygghet där hemma. Men det gör inte så jättemycket så länge jag inte tänker på det, vilket jag bara gjorde lite igår precis när jag kommit hit. Nu är jag än en gång på jämn nivå i mitt humör(trots den skumma drömmen jag hade inatt som fick mig på skumt humör direkt när jag vaknade). Humöret kommer nog hålla sig såhär resten av helgen nu med och strax ska jag med mormor och handla tomater (y).
Igår åt jag Statoil lunch med Nicklas och när han lämna mig på skolan igen sa han "Följ nu inte med några fula gubbar och va snäll mot mormor och morfar". Så gulligt och snällt att han säger såna grejer, och faktiskt bryr dig. Klart jag vet att han bryr sig om mig, men man känner det litelite mer när han gör och säger såna grejer liksom. Och det är en av de finaste grejerna jag vet, när man verkligen känner hur omtyckt och älskad man är. De är underbart.
Nu ska jag gå och borsta mina tänder, hoppas alla har det grymt.
Kramen <3