Jag vet inte vad det är med mig riktigt. Jag pratar knappt vettigt med någon förutom Nicklas och mamma. De har vart såhär sedan han åkte till sin pappa, men asså åh, jag vill verkligen inte att det ska vara så att jag är så beroende av honom att jag inte klarar av att vara utan honom. Klart jag vill vara med honom så mycket som möjligt och så, men trots det måste jag ju klara av att vi inte kan vara med varann HELA TIDEN. Jag vet att även han tycker att det är jobbigt att jag smsar hela tiden och hänger upp mig så mycket på honom osv. Det har verkligen blivit bättre nu än vad det var för ett tag sedan, men ändå. Visst kan jag fortfarande bli jobbig och så, men nu för tiden har jag det lite lättare att acceptera när han säger att han inte har tid eller inte orka snacka med mig.
När jag är ledsen så kan jag bli vääldigt jobbig, smsar hela tiden osv osv men jag vill att ni ska veta att jag verkligen försöker! Jag försöker bli bättre på det med, och jag hoppas att det märks. Jag har tjatat om bland annat detta typ hela dagen för Nicklas och ja, det kan väl bli lite för mycket när jag gör det hela tiden. Och jag vet inte om han verkligen förstår hur jag menar, hur jag känner och hur mycket jag faktiskt försöker. För när jag tjatar om grejer och så så e det oftast för att det känns som att den andra personen inte riktigt förstår. Det är samma sak när man försöker förklara känslor och säger samma sak typ flera gånger. Det e också för att det känns som personen inte riktigt förstår. Detta blir lite långt att skriva och förklara i ett sms till Nicklas så därför skriver jag det här istället så ska jag be han läsa det sen.
Känns liksom som att han faktiskt förtjänar en vettig förklaring till varför jag beter mig så skumt och klumpigt emellanåt och inte alls tänker ibland. Så ja, det var väl typ det jag ville ha sagt och förklarat. Kram.