Jag vet inte vad det är med mig riktigt. Jag pratar knappt vettigt med någon förutom Nicklas och mamma. De har vart såhär sedan han åkte till sin pappa, men asså åh, jag vill verkligen inte att det ska vara så att jag är så beroende av honom att jag inte klarar av att vara utan honom. Klart jag vill vara med honom så mycket som möjligt och så, men trots det måste jag ju klara av att vi inte kan vara med varann HELA TIDEN. Jag vet att även han tycker att det är jobbigt att jag smsar hela tiden och hänger upp mig så mycket på honom osv. Det har verkligen blivit bättre nu än vad det var för ett tag sedan, men ändå. Visst kan jag fortfarande bli jobbig och så, men nu för tiden har jag det lite lättare att acceptera när han säger att han inte har tid eller inte orka snacka med mig.
När jag är ledsen så kan jag bli vääldigt jobbig, smsar hela tiden osv osv men jag vill att ni ska veta att jag verkligen försöker! Jag försöker bli bättre på det med, och jag hoppas att det märks. Jag har tjatat om bland annat detta typ hela dagen för Nicklas och ja, det kan väl bli lite för mycket när jag gör det hela tiden. Och jag vet inte om han verkligen förstår hur jag menar, hur jag känner och hur mycket jag faktiskt försöker. För när jag tjatar om grejer och så så e det oftast för att det känns som att den andra personen inte riktigt förstår. Det är samma sak när man försöker förklara känslor och säger samma sak typ flera gånger. Det e också för att det känns som personen inte riktigt förstår. Detta blir lite långt att skriva och förklara i ett sms till Nicklas så därför skriver jag det här istället så ska jag be han läsa det sen.
Känns liksom som att han faktiskt förtjänar en vettig förklaring till varför jag beter mig så skumt och klumpigt emellanåt och inte alls tänker ibland. Så ja, det var väl typ det jag ville ha sagt och förklarat. Kram.

Jag vet att jag skriver väldigt mycket om min kärlek till Nicklas haha, men vet inte riktigt hur jag annars ska få ut alla mina tusentals tankar om honom. Är det såhär det känns att vara kär på RIKTIGT? Ja, ja det är det. Det är jag helt hundra procent säker på. Jag har aldrig känt såhär förr. Jag har aldrig vart kär.. Så därför känns det här så himla viktigt och speciellt och underbart. Han kanske tycker det är lite jobbigt ibland med alla mina kärleksförklaringar, men det finns så mycket jag måste säga och göra. Annars tror jag att jag kommer sprängas att lycka typ haha.
Men seriöst, jag älskar verkligen den grabben, min underbara otroliga smurf som inte kan annat än att få mig att le som ett fån varje gång jag ser han. När jag hör hans namn pirrar det i hela kroppen och jag blir helt överlycklig. Varje gång jag hör hans röst så trivs jag så bra. Varje gång jag ska träffa han blir jag fortfarande helt nervös och pirrig och jätteglad. Han är det bästa som hänt mig, jag hade inte klarat allt som hänt och händer utan honom. Underbara människa, tycker om dig så mycket.
Nästa fredag har vi vart tillsammans i två månader, och visst det kanske inte är så mycket. Men för mig känns det som en underbar evighet som jag trivs så bra i. Många fler månader kommer det att bli. Det är jag helt säker på. Du har gjort mig bra.
Jag är bra nu.
Och det är din förtjänst.
Älskar.
Kram.

Idag blir det att dra till BUP i Hässleholm.. Och Nicklas är sex timmar bort från mig och jag kommer inte kunna krama honom. Fan. Ingen bra dag idag... Inte bra alls. Vet inte vad jag ska göra riktigt. Mår skit, verkligen. Vill bara gråta... Vilket jag gjorde hela kvällen igår. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vet att jag klarar det och så.. Men jag är inte alls på humör. Jag är bara irriterad och ledsen och JAG VILL INTE. Jag behöver en kram. Känner mig ensam och osäker.... Gillar inte alls att känna så. Jag hatar att vara ensam. Jag har varit det alldeles för mycket i mitt liv...klarar inte av det längre.

Dagen började konstigt och jobbigt och med tårar som inte ville sluta rinna... Men den blev bättre när jag kom hem till Nicklas, gosa med katterna, kramades och pussades med världens bästa och fick medicin och nässpray. Imorn ska jag till skolan, vare sig jag är bättre eller sämre, äta lunch med nickepicke och sedan ska han till sin pappa och stanna där i cirka en vecka..
Kommer kännas lite tomt att vara i skolan och veta att han inte är i Lönsboda som han brukar, men det kommer gå hur bra som helst ändå. Vi snackar ju varje dag ändå liksom.
Tänk att den dag med hundratals tårar kunde sluta med tusentals kyssar och snälla ord istället.
Är glad att allt är bra.
Glad att jag är jag.
Att du är du.
Vi är vi.
Tyckeromdigsåmycketattdetintefinnsplatsförmellan
rum

Har spenderat helgen hemma hos mamma tillsammans med finaste Nicklas. Igår var vi i Malmö och gick rundor i stan med min åttaåriga kusin Alma som jag inte träffat på ca ett år, helt underbart att träffa den fina tjejen igen. Saknat henne så.
När vi lämnade Alma hemma hos min moster igen och skulle bege oss till Ystad igen så pratade mamma med mosters gravida mage, och idag så kom min efterlängtade kusin som ska heta Frank. Alma och Frank. Sötisar.
Nu är jag och Nicklas äntligen hemma i Osby och jag är förkyld och trött och har ont i hela kroppen. Pallar ingenting. Mådde skit igår och inatt med :( Kommer inte kunna gå till skolan imorn om jag mår såhär iallafall. Fuck förkylningar.

Fraaaank :D